I DO IT MY WAY
 I DO IT MY WAY I DO IT MY WAY

2008-09-15

Pappa Pia, I know who I am

För ett tag sedan var jag och O och såg Mamma Mia, filmen. Den var såklart härlig, glad och trallvänlig; helst hade jag velat göra en Agnetha och ställt mig upp och skrålat med i låtarna. Det är en av de få filmer jag sett där publiken applåderat efteråt (filmfestivaler borträknade). Jag tyckte mycket om filmen, men måste säga att grundtemat stör mig. Flicka känner inte sin biologiska pappa och måste desperat ha reda på vem han är för att hon inte ska behöva känna sig "halv". Här talar vi alltså om en flicka som, bevisligen, vuxit upp i ett medelhavsparadis med en kärleksfull mor, men nej; hon måste veta vem pappa är. (Vad hon skulle gjort med sitt liv om hon inte funnit mammas gamla dagböcker är en fråga som osökt dyker upp i huvudet.)

Visst, jag kan förstå att flickan är frågande. Nyfiken. Men "halv"? Jag har en "för det första"-sats och en "för det andra"-sats som slåss om att få komma först, but here goes: För det första, man känner sig inte nödvändigtvis halv eller delad bara för att man bara känner en av sina biologiska föräldrar. Tro mig, jag vet. För det andra, om det nu skulle vara så katastrofalt och smärtsamt att inte känna till en förälder, borde det inte då ses som fruktansvärt omoraliskt att adoptera barn, som kanske aldrig får möjligheten att få reda på sin biologiska bakgrund?

Jag tycker att det där med biologiskt föräldraskap är grymt överdrivet. Adopterade som åker tillbaka till sina "ursprungsländer" har jag en förståelse för, eftersom det handlar om mer än att leta reda på föräldrar; vissa vill få en känsla för kultur och bakgrund, åter andra åker säkert aldrig tillbaka. Men när jag ser vuxna människor sitta och beklaga sig i Doktor Phil-soffan för att de inte har en aaaaning om vilka de är, vill jag bara säga; get over it! Det bästa i Mamma Mia var ju såklart att de gav blanka fan i DNA-test. Tre pappor måste ju vara roligare än en!

Detta resonemang leder mig osökt in på ett annat ämne; filmen Patrik 1,5. Den vill både jag och Los Padres se. Jag har en känsla och en förhoppning om att den filmen ska bli en ny Fucking Åmål (en annan applåd-film), en attitydsförändrare. Lemhagen brukar ju vara bra.

... i övrigt tycker jag att det verkar vara väldigt mycket Skarsgårdar överallt. Om jag skriver en bok om mitt liv, som sedan blir film, kan man ju ge sig den på att filmen kommer att krylla av dem.

Inga kommentarer: