I DO IT MY WAY
 I DO IT MY WAY I DO IT MY WAY

2009-09-22

Those were the days

Regnigt, småkallt, grått. Perfekt. Detta var tänkt att bli Dagen då Jag Svarar på Alla Mail och är Allmänt Flitig. Men så vägrade Facebook samarbeta. Det är där jag har hälften av mailen. Och så, nånstans på vägen, tappade jag initiativet.


Gjort istället:

  • Hämtat nya sängkläder men inte bäddat rent

  • Sett gamla Parker Lewis-avsnitt. Nostalgi! Jag var kär i Frank Lemmer. Nittiotalet känns avlägset.

  • Blivit bjuden på date av Länsförsäkringar. En försäkringsagent ska komma och berätta om vår framtida relation. Jag är så nervös, ska jag ha håret utsläppt eller uppsatt? Vilket verkar mest ansvarsfullt?

  • Funderat på vilken färg jag helst vill ha på min hemsida. Screw the content, in med limegrönt! Det blir fint!

  • Läst bloggar.

I övrigt tycker jag att det var roligt att följa Abraham Benrubis karaktärsutveckling från storvuxen ligist till stor snäll björn. Att se Kubiac i Cityakuten är lika roligt varje gång.

2009-09-21

Kreativ beslutsångest

Ibland känner jag mig som en energisk enkvinnas-orkester utan instrument. Jag har en massa lösa låtar och notblad, men det kommer liksom ingen musik. Ofta på grund av triviala anledningar, som att jag inte kan bestämma mig för vad låtarna ska heta. Man kan ju inte sjunga låtar utan titel, heller? Och för den delen, hur ska skivomslaget se ut? Ska jag ge ut på eget bolag, eller försöka sälja in en demo?

Nu handlar ju inte detta om musik egentligen (och det kanske är tur, med tanke på krisen i skivbranschen), utan mer om bildkonst och serier. Men det är lika svårt för det. Ska jag göra ett fanzine med olika serier, eller bara en? Borde man ha med en krönika också, eller kanske ett par noveller? Om man skulle ta och klämma in ett par foton också?

Min hemsida, ett pågående projekt sedan urminnes tider, hindras i sin framfart av att jag inte kan bestämma mig för vilket domännamn jag ska använda. Det mesta jag skapar har dessutom en mognadsperiod på ungefär sex månader, innan jag kan tycka att det är bra nog. Ungefär som fint vin lagras mina alster i mörka, torra utrymmen, för att sedan en dag orsaka en smakexplosion... om jag bara kan komma på en fin titel, klura ut hur man får bra priser från ett tryckeri, och framför allt: Hur i helvete lär man sig att vara nöjd och bara släppa iväg grejerna?!?

Hanna har snickrat ihop en riktigt fin webb-portfolio. Om jag lyckas ta mig i kragen och dämpa min beslutsångest, ska jag låta mig inspireras att lägga upp en egen sida, mycket snart. Allt jag behöver är lite pengar och ett bra domännamn...

2009-09-19

Förresten...

Är det verkligen finkultur bara för att det spelas på Dramaaaaten?

Och finns det verkligen några roliga manliga komiker, egentligen? De flesta riktigt roliga personer jag kan komma på sådär på rak hand är dels kvinnor, dels britter. Ja, förutom kanske Eddie Izzard, då. But he, like, defies categorization, by default.

Sliven name-droppar:
Dawn French
Jennifer Saunders
Joanna Lumley
Jane Horrocks
Smack the Pony-gänget
Mia och Klara
Reuter och Skoog
Och så Moa Svan

Ok, Björn Gustafsson var ju lite rolig, förstås. Men honom har jag inte sett nåt av på länge. Har ni?

2009-09-18

Utelistan

Jag är inte med på nån officiell, hipp utelista, men jag är ändå ganska ute. Här följer några anledningar till detta:


  • Jag bryr mig inte om Anna Anka.
    Jag har bara sett henne på bild. Hon förefaller vara blond och lyft. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om henne, och planerar inte att göra det heller. Möjligtvis på grund av att jag inte har kabel-TV.

  • Jag har inte läst "Hypnotisören".
    Och jag kommer förmodligen inte att göra det heller, eftersom jag i regel tycker att deckare är fullkomligt ointressanta.

  • Jag vill inte se "Flickan som lekte med elden"
    Se ovan. Boring, boring, boring.

  • Jag gillar inte IDÅL.
    Det är i och för sig inget nytt. Jag missade det tåget redan när programmet var färskt. Nu börjar det lukta unket.


Det känns rätt skönt att vara ute, faktiskt. Jag behöver inte uppfylla några som helst förväntningar.

Nu ska jag organisera min nya plånbok och skissa på min likaledes nya serieidé. Det är en serie som kommer att bli extremt smal eller väldigt bred, beroende på ur vilket perspektiv man läser den. Joanna Rubin Dranger är en del av inspirationen. Jag funderar på att bli hennes stalker på heltid, även om jag inte kan bestämma mig för om hennes hemsida är underbar eller hemsk. Lite både och, kanske.

2009-09-12

Bananas

Hur tänker egentligen de som lägger TV-tablån på TV4? Vem har tid och lust att sitta framför TV:n varje vardagskväll för att inte missa något avsnitt av Heroes eller Överlevarna? Vad hände med att sända programmen en gång i veckan, blev det omodernt medan jag pysslade med annat? Jag kanske tillhör en minoritet, som inte vill sitta i TV-soffan alla dagar, men jag misstänker snarare att TV4 bestämt sig för att bara pressa ut alla serier och "storsatsningar" så att de ska kunna visa IDÅÅÅL dygnet runt sen framåt hösten.

Apropå storsatsningar ... tio förmodat kända svenskar som ingen egentligen vet vilka de är, som skickas ut i djungeln utan myggnät* och får tävla i att bli levande begravda i småkryp (har produktionsteamet ingen fantasi?). Detta upplägg må kallas många saker, men "storsatsning" är nog inte med på listan.

Men! Aldrig ge kritik om det inte är konstruktiv kritik, som jag lärde mig i fanfic-världen! Kan man inte satsa på att istället slå ihop dokusåpan Ensam mamma söker med de likaledes ensamma i Bonde söker fru? För att hotta upp det hela lite kan man ju sedan skicka dem till Malaysia. Så kan de stanna där tills alla tävlande antingen legat med eller ätit upp varandra. Det tycker jag skulle vara lite intressant. Och så kan man sända hela härligheten på nån kabelkanal som jag ändå inte har (det är för övrigt detta som ger mig rätten att klaga specifikt på TV4). All better!

Detta, kära ni dokusåpaskapare som är på jakt efter idéer, är ett tips som ni får av mig alldeles gratis. Jag hoppas verkligen att det ska smaka.

*Är det bara jag som tänker "Hmmm, studioproduktion"?

2009-09-07

Porridge

Gröthjärna* kan yttra sig på många olika sätt. Man kan till exempel bli otroligt glömsk, tappa bort saker eller uppträda lite allmänt förvirrat. Sen reaktionsförmåga på tilltal är ett annat symptom på detta tillstånd, som skulle kunna liknas vid mild till måttlig berusning. I mitt fall tar sig tillståndet ett högst specifikt uttryck; jag tappar bort svenska ord och uttryck. Helt stopp tar det dock inte i ordförrådet, min hjärna står tjänstvilligt redo med ett substitut till det ord jag letar efter, fast på engelska. Praktiskt, kan man tycka. Jag känner mig som något av en internationaliserad wannabee, men folk förstår i alla fall (oftast) vad jag vill ha sagt.

Fast det känns ju sådär. Igår rotade jag exempelvis runt i ordförrådet efter den svenska motsvarigheten till uttrycket "second nature". Med klent resultat, kan tilläggas. Ordet "naturligt" avfärdade jag först som varande alltför enkelt för att kunna vara vad jag letade efter.

Kanske är det ett övergående tillstånd, orsakat av brist på sömn eller brist på bra TV-serier på svenska. Kanske består botemedlet i att sluta sända Beck-filmer i tid och otid. Kanske kommer detta att ske, inom en snar framtid. Tills dess fyller jag ut luckorna i min light-amnesidrabbade hjärna med kryddor från det anglosaxiska köket. Det faller sig liksom naturligt. It's like second nature. Mm. Jag måste medge att it does have a certain ring to it.

*Nybildat substantiv, oftast förknippat med graviditet och/eller nyblivna föräldrar

2009-09-05

Stupidity hurtz my earz

Häromkvällen satt jag ganska långt ifrån en man på bussen. Han lyssnade på musik. Det gjorde jag också, om än inte frivilligt. Lyssnade på hans musik, vill säga. Denne arme man ägde nämligen högst tvivelaktiga hörlurar, och var troligtvis även mer eller mindre döv. Således skvalade hans musik över hela bussen.

Tydligen hade han i sin musikspelare en låt, varken mer eller mindre. Jag borde kanske säga stackars honom, men väljer att i stället säga stackars mig. Nästa gång jag åker buss planerar jag att medtaga en styck musikanläggning, med vilken jag kan anlägga moteld vid behov. Spänningshuvudvärk är nämligen inte någonting jag tycker om att ha. Positive pain, I don't think.

Idag står kräftor på menyn. Om mannen med dövörat åt kräftor lite oftare skulle han kanske inte känna behovet att gå runt och utsätta andra för sin musiksmak?