Slut på September

Höst höst höst, gula löv överallt och kallt. Men titta, en rolig tävling med illustrationstema! Nice.

En vacker dag, när jag har mindre plugg, tentaångest och jobb att se fram mot, ska jag sätta tänderna i mina tvåhundrafemtioelva kreativa projekt. Ser fram mot det. Just nu måste jag dock koncentrera mig på Art Nouveau, Art Deco samt strategisk planering. Samt springa till jobbet om... 45 minuter.

Nåväl. Funderade på det där med mode och bloggar... till höger en bild av min karaktär anywayz i en utstyrsel hon "aldrig" skulle ta på sig. Inte för att hon inte gillar raffsets, utan för att de med stor sannolikhet skulle falla av. Det är inte lätt att vara en streckfigur på Tha Catwalk. Det är inte lätt att vara modebloggare heller, tycks det mig. Finns det någon grupp som är mer utskälld i bloggosfären?

Kreativt projekt no. ett är ett skissförslag som jag (typ) har börjat på. Top Prio på det jobbet. Top Prio även på tentan på fredag, synd bara att jag inte fått tag på den mest relevanta boken än... Jag gillar organiserat kaos, men Uni är mest bara rörigt. Ingenting fungerar och ingen vet varför, som det stod på de där klasströjorna man kunde köpa en gång i tiden. Those were the days.

Dagens Diva

It is only the modern that ever becomes old-fashioned.

Eftersom jag fick någon sorts erbjudande om att (ansöka om att) bli modebloggare kände jag mig nödd och tvungen att gå igenom mina tidigare inlägg. Jag skriver väl inte om mode?

Handen på hjärtat och någon minuts research senare finner jag finfina alster om skor, konsten att matcha en cykelhjälm, dålig retusch, Top Model, mera skor och även skor. Jag gillar skor.

Fashion is what one wears oneself. What is unfashionable is what other people wear.

Ovanstående är ett citat som jag upprepar gärna och ofta; men hur väl skulle en sådan insikt och åsikt stå sig i konkurrensen om läsarna?

Kan man vara cynisk, motströms samt envist hålla på att det heter second hand och inte vintage om man ska vara modebloggare? Mode och mode förresten, de mest framgångsika bloggarna som faller i denna kategori skriver väl även om annat än mode?

A fashion is merely a form of ugliness so unbearable that we are compelled to alter it every six months.

Å ena sidan... å andra sidan skulle min nya planerade serie illustrationer, som är en sorts hyllning till mina skor, passa bra in i modetänket. Så nej, jag gråter inte om någon kallar mig modebloggare. Icke heller rynkar jag på näsan eller fnyser. Jag ställer mig däremot frågande till om alla mina (två) läsare ivrigt surfar in här för att få följa mina modegurutips.

Så, vilka skor eller vilken outfit vill ni se först? Kom ihåg att vänta er det oväntade.

Samtliga citat av Oscar Wilde

Den opatriotiska Feminismen

I Amerika ses det som feminint att vara intellektuell, menar Susan Faludi (författare till Backlash) i en artikel i DN. I sin nya bok berättar hon om hur en koppling mellan terrorism och feminism dykt upp i den amerikanska debatten efter 11/9. Hur den amerikanska "urmyten", att starka män räddar svaga kvinnor, skakats efter detta datum, samt hur kön blir viktigare än klass i amerikanska diskussioner.

Det hela låter först alldeles vansinnigt, men ju längre jag läser i artikeln, desto mer verkar bitarna falla på plats. I den pågående presidentkampanjen, säger Faludi, är det exempelvis

"...viktigt för presidentkandidaterna att inte framstå som intellektuella, eftersom det kan förknippas med en bokläsande femininitet. Barak Obamas motståndare kallar honom för "fjompig", en kille som "inte kan bowla". Feminin, helt enkelt, fastän det handlar om klassfrustration, eftersom bildning är överklass och bowling är en arbetarklassport."

Feministerna får skulden i konflikter som egentligen handlar om klass, helt enkelt. Och det låter ju faktiskt väldigt amerikanskt. Jag blir sugen på att läsa Faludis bok, men även nyfiken på hur svenska politiker framställer sig själva inför ett val?

Bilden jag får upp rent spontant är att alla de blå är ekonomer, alla de röda är stolta arbetare som jobbat sig upp. Alla talar de om skolan (samt vården och omsorgen, såklart) som en kärnfråga. Men intellektuella? Framstår de som det? Det enda parti som jag på rak hand kan anse vara "intellektuellt" är Fi. Eftersom jag vet att de haft massivt stöd från kvinnliga författare, reportrar, tecknare etc etc. Och ... kanske är det ändå lite "farligt", lite hotfullt, att vara intellektuell, även i Sverige? Lite feministiskt, sådär. Pink is the new red.

Läs för övrigt de alltid lika aktuella samhällskommentarerna i Sinfest. Always nailing it down!

Top Twin

Är de inte väldigt lika? Fatima från Top Model 10 och Hawa från Top Model Stockholm. Pannan. Figuren. Fast jag tycker att Fatima är strået vassare, utseendemässigt. Näsan. Hållningen.

Jag såg inte gårdagens avsnitt (damn you,work!), så jag vet inte riktigt hur ställningen ser ut i ANTM, men visst vore det lite lustigt om Fatima vann? Bara för att de är så lika. Hawa låg väl också risigt till under en del av tävlingen, vill jag minnas. Fatima could still shape up.

Eller? Roligare ändå vore det förstås om plus size-modellen vann, men det är nu som det är. Plus size är för övrigt, även om det är ett fånigt begrepp (det borde snarare vara normal och skinny size) långt mycket bättre än "mullig modell". Det senare låter som en modell som äter för mycket choklad, medan plus size får mig att tänka på det faktum att människor kommer i olika storlekar. Utan att för den skull vara tjocka.

Intressant var dock att designern i tisdagens avsnitt både tyckte att plus size modellen Whitney var för stor (42), och att Fatima var för liten (32). Trist att hon bara tog sig tid att påpeka detta för Whitney, dock.

Johnny skriver också om Top Model, plus size med mera här. Jag kan inte annat än hålla med om mycket, särskilt som jag fick nys om "hångelskandalen" i Norska Top Model. Alla "kunde" protestera, men den enda som gjorde det åkte ut. Enligt artikeln.

Grundregeln för bilder som ska vara avklädda eller på något vis sexiga är väl ändå att fotograf och kamerateam får modellen att känna sig bekväm? Hon/han måste ju kunna utföra sitt jobb. Tycker annars att de brukar vara ganska sympatiska i Top Model-sammanhang då det kommer till den typen av fotograferingar. Det låter som om det Norska teamet var grymt oprofessionellt.

Rules of the Game

En liten reklamlänk dök upp på min LJ. Den pekade till en sajt där jag kunde få lära mig någonting som kallades The Game. Eftersom jag händelsevis sett en intervju med några Mystery Method-snubbar i dagens Doctor Phil (ja, jag vet. The things telly can teach ye, eh?) var jag förberedd på vad sidan skulle innehålla. Kom igen nu killar, nu skaffar vi lite stil och självförtroende så att vi får ligga dejta lite! Hepp!

"The Game" syftar alltså på dejtingdjungeln, sajten i fråga säljer någon sorts självförtroende-koncept med, föreställer jag mig, one-liner workshops och djupa aftershaggdiskussioner. På sajtens blogg levereras råd och tips i bästa Fråga Malena-stil, av någon anledning varvat med bilder på halvklädda tjejer. To keep up the moral of the troops, I'm sure.

Jag minns att jag läste nåt om det här för inte så länge sedan, och det som slog mig redan då var; är inte det här bara en maskuliniserad rip off av The Rules? Ni vet den där boken som var i ropet för typ tio år sedan. Om en kvinna gör si, säger så, aldrig ringer först och absolut inte ligger förrän på tredje dejten kommer hon att vinna det ultimata priset; 24 karat på ringfingret! (Är det vänster eller höger?) Åh, och Mister Right, såklart. Han kommer på köpet. Kort sagt, en ultra-amerikansk regelbok om vad en kvinna bör och inte bör göra för att få en äkta hälft på kroken. En manlig bekant läste The Rules, i ett försök att förstå kvinnors psyke. Jag öppnade boken, gäspade, och tappade bort den. Ungefär i den ordningen. Om ett förhållande går åt skogen för att man ligger på första dejten var det nog inget fantastiskt förhållande to be, resonerade jag. Resonerar fortfarande.

Hursomhelst. Läser i sajtens (som i övrigt heter Charismatic Relationships) blogg, får till min stora förundran veta att en PickUp Artist inte alls kör runt i en Pickup och sjunger. Där ser man.

Dr Phil (som bland annat lovordats av Bob Ricci) frågade i kvällens program kvinnorna i publiken vad de tyckte om att killarna som tränat Mystery Method faktiskt övat innan de gick ut och raggade. Med blandat resultat, beroende på vilken gäst som just intervjuats i studion. Men kom igen, alla övar väl på något sätt? Vissa tränar social kompetens på (overpriced?) workshops, andra skaffar den IRL. Själv övar jag online, because I'm Geeky like that.

Däremot skulle det inte vara så kul att veta att man var den som killen övat på. Warm up for the real thing, liksom.

Skummar igenom resten av bloggen. Det känns som att läsare av The Game och läsare av The Rules förtjänar varandra, happily ever after.

The End?

Thou Shall Not!

Linda gillar inte böcker eller folk som talar om vad man bör och inte bör göra innan man dör. Och jag förstår så väl vad du menar, Linda, men jag måste ändå säga att Rickard Wilsons bok om 101 saker du INTE måste göra innan du dör är en söt replik till det överflöd av böcker som i mitt tycke är mycket värre; XX saker du måste uppleva, filmer du måste se, böcker du måste ha läst.

Ingen "måste" simma med delfiner. Många skulle säkert finna det direkt otrevligt. Likaledes "måste" man inte ha läst Krig och Fred, Kafka eller Sagan om Ringen. Mycket av det som man, enligt vissa, "måste" testa är säkert grymt överskattat. Å andra sidan har jag aldrig simmat med delfiner, så vad vet jag?

Läste i övrigt en underbar intervju med Majgull Axelsson, som anser att "Det finns en övertro på biologin". Jag instämmer. Det känns uppenbart inte minst i denna artikel om regnbågsbarn.

In other news har jag äntligen fått hem P'Terry den remarkables bok Wintersmith. Nu behöver jag bara komma på ett sätt att sträckläsa hela natten, men fortfarande orka upp imorgon bitti. Några tips?

Electrolux suxx

I slutet av maj skickade jag in ett bidrag till en annonstävling. Deadline för tävlingen var satt till första juni, jag slängde ihop ett bidrag som jag blev rätt nöjd med och skickade in det. Hela sommaren har jag uppmuntrat vänner och bekanta att gå in och rösta på mitt bidrag, hela sommaren har jag likaledes varit osäker på när det egentligen var tänkt att tävlingen skulle avgöras. Det stod nämligen inte, men har man skickat in ett bidrag och ändå gjort sig besväret, vill man såklart veta när och hur vinnaren ska presenteras.

Nu har Electrolux, som håller i tävlingen, ändrat i reglerna och öppnat tävlingen igen. Möjligen för att de inte tycker att de fått in tillräckligt många eller bra bidrag. Jag tycker att det är rätt fult av dem. Not cool, Electrolux!

Såhär är det. Högsta vinsten är att få vara med och utforma en annonskampanj utifrån det bidrag man skickat in. Ursprungligen angavs även att de tio bidragen med flest röster skulle vinna varsin dammsugare.

De bidrag som kommit in hittills är, i mitt tycke, av ganska låg kvalitet. Jag kan förstå om Electrolux inte tycker att de vill använda något av dem för en stor kampanj (utom mitt då, som de naturligtvis borde vilja använda!), men den här lösningen är varken juste, sjyst eller schysst. Får man inte in en värdig vinnare så är det väl bara att avsluta tävlingen, tacka så mycket, dela ut ett antal dammsugare (tröstpris), och sedan starta en helt ny tävling! Samt att se till att denna nya tävling presenteras på ett sätt som ger den mer uppmärksamhet.

Det är inte coolt mot dem som redan skickat in bidrag att ta upp tråden på det här viset. Vill ni inte ha min bild, fine, men både jag och andra kunde ju finslipat våra idéer under sommaren och skickat in något snyggare, vassare. Det står för all del ingenstans i reglerna att man inte får tävla med flera olika bidrag, men... orka. Värt att notera är även att den "återinvigda" tävlingen varken har deadline eller angivet datum för presentation av vinnaren. Att de tio bästa får en dammsugare har man tydligen plockat bort. Tydlig kontaktinformation till ansvariga för tävlingen finns för övrigt inte heller.

Spela rent spel, Electrolux. Det har ni väl råd med, ni som ska ha så bra dammsugare? Skicka för övrigt gärna en snygg dammsugare till mig, jag tycker att jag är värd det.

Pappa Pia, I know who I am

För ett tag sedan var jag och O och såg Mamma Mia, filmen. Den var såklart härlig, glad och trallvänlig; helst hade jag velat göra en Agnetha och ställt mig upp och skrålat med i låtarna. Det är en av de få filmer jag sett där publiken applåderat efteråt (filmfestivaler borträknade). Jag tyckte mycket om filmen, men måste säga att grundtemat stör mig. Flicka känner inte sin biologiska pappa och måste desperat ha reda på vem han är för att hon inte ska behöva känna sig "halv". Här talar vi alltså om en flicka som, bevisligen, vuxit upp i ett medelhavsparadis med en kärleksfull mor, men nej; hon måste veta vem pappa är. (Vad hon skulle gjort med sitt liv om hon inte funnit mammas gamla dagböcker är en fråga som osökt dyker upp i huvudet.)

Visst, jag kan förstå att flickan är frågande. Nyfiken. Men "halv"? Jag har en "för det första"-sats och en "för det andra"-sats som slåss om att få komma först, but here goes: För det första, man känner sig inte nödvändigtvis halv eller delad bara för att man bara känner en av sina biologiska föräldrar. Tro mig, jag vet. För det andra, om det nu skulle vara så katastrofalt och smärtsamt att inte känna till en förälder, borde det inte då ses som fruktansvärt omoraliskt att adoptera barn, som kanske aldrig får möjligheten att få reda på sin biologiska bakgrund?

Jag tycker att det där med biologiskt föräldraskap är grymt överdrivet. Adopterade som åker tillbaka till sina "ursprungsländer" har jag en förståelse för, eftersom det handlar om mer än att leta reda på föräldrar; vissa vill få en känsla för kultur och bakgrund, åter andra åker säkert aldrig tillbaka. Men när jag ser vuxna människor sitta och beklaga sig i Doktor Phil-soffan för att de inte har en aaaaning om vilka de är, vill jag bara säga; get over it! Det bästa i Mamma Mia var ju såklart att de gav blanka fan i DNA-test. Tre pappor måste ju vara roligare än en!

Detta resonemang leder mig osökt in på ett annat ämne; filmen Patrik 1,5. Den vill både jag och Los Padres se. Jag har en känsla och en förhoppning om att den filmen ska bli en ny Fucking Åmål (en annan applåd-film), en attitydsförändrare. Lemhagen brukar ju vara bra.

... i övrigt tycker jag att det verkar vara väldigt mycket Skarsgårdar överallt. Om jag skriver en bok om mitt liv, som sedan blir film, kan man ju ge sig den på att filmen kommer att krylla av dem.

Mikromysteriet

Idag är en trött dag. En vänlig, men gräsligt tidig hantverkare springer fram och tillbaka i ett välment försök att skaffa fram en fungerande mikro till mig (den ingår i hyran). Jag snubblar ur sängen och ser tacksamt på när hantverkarpojken plockar upp en skinande ny mikro. Hantverkarpojken slåss med mikron, som inte vill passa in på anvisad plats. Hantverkarpojken och jag slår våra kloka (sömniga) huvuden ihop och tingas inse att mikron är av fel modell. Den vänlige hantverkarpojken tycker att jag kan behålla mikron tills vidare, tackar för sig och vandrar iväg. Jag går tacksamt tillbaka till sängs.

Trettio minuter senare travar hantverkarpojken in med en annan mikro, eftersom hans inte lika vänlige chef påpekat att att eftersom jag ändå ska få en mikro av rätt sort, är det bättre att jag får en lånemikro än den sprillans nya mikro som hantverkarpojken kom med i första vändan. Jag nickar förstående, chefer har idéer. Hantverkarpojken är fortfarande vänlig när han för andra gången travar iväg, likväl tänker jag i mitt stilla sinne att om han ringer på dörren en gång till kommer jag att bita honom i näsan. And not in a good way. Sedan drar jag täcket över huvudet.

Satt igår och zappade i reklampauserna, och fick tillfälle att fundera över de nya typerna i Idol-juryn. Den där nya killen, vem är han lik? Vem?

Linda slår huvudet på spiken; det är ju han den där från CSI:NY! Vad gör han i Idol?

Och, för att knyta an till en mycket viktigare fråga; varför var inte han i min lägenhet i morse för att reda upp den där Mikrovågsugn-affären? CSI-snubbarna kan ju lösa alla fall av konstigheter på mindre än fem minuter, tänk så mycket bättre jag kunde ha fått sova om han bara varit här och skött sitt jobb.

Gnäll gnäll gnäll.

Venus Trapped

Jag erkänner direkt: jag är ett Top Model-fan. Jag tycker att programmet är hysteriskt roligt, Tyra Banks är hysterisk och att fotsessionerna är kul. Men varför ska de sända säsong 10 fyra dagar i veckan? Har de bråttom att stöka undan modellerna innan nån ny storsatsning tar plats i rutan, eller handlar det om att försöka konkurrera ut Idol? För de sänder väl auditions 24/7 i fyran, vad jag förstår.


För ungefär ett år sedan marknadsförde trean onsdagskvällar som Girlylicious, en lill-lördag för landets alla tjejgäng. Som jag minns det var onsdagskvällen full av Sex and The City, Desperate Housewives och liknande program. Huvudsponsor för onsdagskvällen var ett vinmärke, hela TV-rutan andades party och glamour. Någon tid senare försvann namnet Girlylicious (antagligen på grund av TV-såpan med liknande namn, Girlicious), men temat bestod. Så även partykänslan; på onsdagar myser man till det med glam-såpor och - just det - ett glas vin.

Landets alla Bag in Box-motståndare* frågar sig nu i kör; är Top Model den nya kvinnofällan?!

Allvarligt talat, jag trodde bara att programmet bytt dag. När det sedan gick igår igen tänkte jag att det var för att det är säsongsstart. Att jag ska vara hemma fyra vardagskvällar i veckan bara för en realityshow känns lite väl mycket begärt. Även om jag vill se vem som bråkar mest. Vad vill ni, trean, binda kvinnor vid TV'n? o_O

Vad jag undrar nu är vad det kan vara för program som komma skall, det är väl knappast så att Top Model inte har tittarsiffror nog för att klara av att sändas en gång i veckan utan att tappa, liksom. Vi får väl se om, en, två... fyra veckor. I guess. Om ungefär tre timmar är det i alla fall dags för ett nytt glas vin avsnitt. Vem ska bli eliminerad av sniper-Tyra ikväll?

*Nej, jag är inte Bag in Box-motståndare. Men man kan fråga sig hur de tänkte?

She's OK!

- OK?! I think we can do better than that!



Linda är inte Frank-N-Furter, men nära nog. Jag är Magenta. Vem är du?

Minority diet

Jag har aldrig bantat. Hence, I am a minority. Enligt diverse studier och medier har den genomsnittliga kvinnan bantat någon gång i sitt liv. Även män bantar, såklart, men tydligen bantar kvinnor i genomsnitt mer. (Som om någon skulle finna det påståendet svårt att tro på.)

Har just sett Studio Belinda, som bland annat handlar om Belinda Olssons försök att komma i form under hösten, med träning, bättre kost och mindre godis efter vad jag förstår av hennes blogg. Och det låter ju bra. Belinda bantar inte heller, om man med bantning menar att följa en strikt diet (vetegroddar och keso), bara äta kosttillskott (pulverdiet) eller inte äta alls, med målet att tappa så mycket vikt som möjligt.

Visst, jag har medvetet försökt gå ned i vikt, börjat träna, lagt om min kost ibland, men jag har aldrig köpt ett dietkoncept i stil med GI, Atkins eller Bara Äta Frukt som jag sedan kört stenhårt i X antal veckor. Det närmsta jag kommit är att föra matdagbok i nästan en hel vecka åt gången. Kan vara bra om man vill hålla koll på vad man egentligen äter, men jobbigt att syssla med i längden. Ett tag försökte jag även med efterrätt varje dag, eftersom jag läst någonstans att en (liten) sötsak efter maten skulle motverka sötsuget man kan få på kvällen. Med efterrätt, inget godis, alltså. Jag tror inte att det funkade så bra. Äppelcidervinäger har jag också testat, dock inte som kapslar. Huruvida det faktiskt ökar förbränningen eller inte vet jag egentligen inte, kan inte påminna mig att jag sett någon effekt. Däremot är jag en av de (få?) som tycker att äppelcidervinäger utspätt i vatten är gott som måltidsdryck.

Det är skillnad på att Banta och på att Gå Ner i Vikt. Bantning har en negativ klang, och utlovar en period fylld av "Du får inte". Gå Ner i Vikt är mindre komplicerat, eftersom det oftast inte kommer med något färdigt koncept av typen "inga kolhydrater", utan snarare förespråkar det enkla; mindre mat och mer motion. Väljer man att påbörja en specifik diet krävs dessutom en enorm motivation, om man nu inte har turen att hitta en diet som enbart består av saker man gillar. Och hur många dieter gör det? Själv skulle jag inte säga nej till den Lax och Avocado-diet jag en gång hörde talas om, men hur långt ska man dra det? Till frukost vill jag ha smörgås och kaffe, inte avocado. Eller äpplen, för den delen. Så där spricker den bantningskuren.

När jag började träna (efter att äntligen ha funnit en träningsform som var kul nog för att jag skulle idas träna regelbundet), gick jag ner i vikt. Däremot bantade jag inte. Jag levde på pasta (kolhydrater), åt choklad (sockerchock) och festade mycket (flytande kolhydrater). Troligtvis hade jag gått ner mer om jag valt annan kost, men det är inte det som är poängen. Poängen kommer i nästa stycke.

Det gäller att hitta det som funkar för en själv. Jag tror att det i många fall är lättast att se på vad man äter idag, och fundera över hur man kan förenkla eller förbättra den rätten utefter sina egna idéer om nyttighet. Kan man byta ut grädde mot något mer fettsnålt? Extra sallad istället för pasta? Frukt till mellanmål? Fisk istället för kött? Med mindre förändringar kan man hitta en vardagskost som inte skiljer sig så mycket från den vanliga, och som därför är lätt att hålla fast vid.


Jag har sett veckomenyer från Viktväktarna, Hare Krishnas veganrestaurang och diverse andra ställen. Gemensamt för dessa är att de ligger väldigt långt från vad jag normalt skulle äta, samt att de är väldigt komplicerade. Detta har övertygat mig om att de som går ner i vikt efter att ha följt denna typ av menyer inte förlorat kilon på grund av vad de ätit, utan snarare som en följd av att ha jagat runt i jakten på ingredienser. Jag vet inte vad hälften av grejerna i veganmenyn är, än mindre vart jag ska få tag på dem.

Blir mina barn veganer, kommer jag glädje att överlåta allt köksarbete till dem. Maten är säkert god, så länge man slipper jaga och laga den själv.

.

Google 'round the clock

Idag lanseras tyligen en ny webbläsare från Google. Jag är rätt nöjd med Firefox, men ska såklart testköra den nya vid tillfälle. Det faktum att det finns en introduktion/informationsfolder som är gjord av Scott McCloud gör mig lite exalterad. Gotta gotta check it out!

Det är en i övrigt grå dag idag, fösta skoldan. I synnerhet om man jämför med igår, som var en härlig höstdag, varm och solig. En tripp till IKEA som efterrätt till att ha hjälpt en kompis att flytta satte dessutom guldkant på tillvaron. Men utsikten att få leka i en ny browser och läsa lite McCloud lättar upp dagens vedermödor! Nu ska jag kila ner till Uni och fördjupa mig i Kommunikationsvetenskap. Ska även passa på att spana efter den poster jag skickade in i söndags, ska bli kul att se hur den tar sig ut.