Blinda fläcken

Sedan urminnes tider (typ 90-talet) har jag haft en blind fläck för känt folk. Alla andra ser dem, men inte jag. Vänner som åkt till huvudstaden kom hem med skvaller och avundsvärda kändisspaningar; "Vi har sett Ingvar Oldsberg käka en kycklingburgare" till exempel.

Till stor del orsakas denna åkomma av okunskap, kombinerad med ett stort ointresse för dokusåpor, kändisbloggare och så kallat innefolk (jag känner typ bara igen Richard Wolff). Ibland går jag förbi fotograferingar, musikvideoinspelningar och andra intressanta events, men huruvida det är kändisfotografering på gång eller bara estetprogrammet som är ute på uppdrag, kan jag sällan avgöra.

Så lite lustigt då att när jag äntligen ser en någorlunda känd person, så är det en serietecknare. Kanske är det ett vårtecken? Nu börjar det bli hög tid att teckna rent alla de idéer som jag samlat på hög. Eller kanske skulle jag ta och göra färdigt hemsidan först, så att jag kan länka till den här i bloggen. Struktur skall här vara!

Om ni undrar, så har jag för övrigt problem med min webbläsare. Det är därför jag inte laddar upp bilder i bloggen just nu. Jag skulle och för sig kunna blogga i en annan webbläsare. Men, shoulda', woulda,' coulda'. Som man säger.

Jag vill alltså med detta inlägg inte nödvändigtvis påstå att den person jag såg är serievärldens svar på Richard Wolff. Bara så att vi är på det klara med det.

Tralla-la

Okej, jag erkänner: jag kanske bryr mig lite grann, trots allt. Mest för att det är så jäkla svårt att undvika alla rubriker.

Utelistan

Jag är inte med på nån officiell, hipp utelista, men jag är ändå ganska ute. Här följer några anledningar till detta:

• Jag bryr mig inte om Anna Anka.
  Jag har bara sett henne på bild. Hon förefaller vara blond och lyft. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om henne, och planerar inte att göra det heller. Möjligtvis på grund av att jag inte har kabel-TV.


• Jag har inte läst "Hypnotisören".
  Och jag kommer förmodligen inte att göra det heller, eftersom jag i regel tycker att deckare är fullkomligt ointressanta.
  


• Jag vill inte se "Flickan som lekte med elden"
  Se ovan. Boring, boring, boring.


• Jag gillar inte IDÅL.
  Det är i och för sig inget nytt. Jag missade det tåget redan när programmet var färskt. Nu börjar det lukta unket.
  

Det känns rätt skönt att vara ute, faktiskt. Jag behöver inte uppfylla några som helst förväntningar.

Nu ska jag organisera min nya plånbok och skissa på min likaledes nya serieidé. Det är en serie som kommer att bli extremt smal eller väldigt bred, beroende på ur vilket perspektiv man läser den. Joanna Rubin Dranger är en del av inspirationen. Jag funderar på att bli hennes stalker på heltid, även om jag inte kan bestämma mig för om hennes hemsida är underbar eller hemsk. Lite både och, kanske.

The King has left the planet

Min spontana reaktion på Michael Jacksons oväntade (?) frånfälle är ändå att det måste vara skönt för honom att slippa gå igenom en stor turné och de otaliga varv i mediekarusellen som denna med största sannolikhet skulle ha lett till. Jo, det är sorgligt att han är död, men med en gigantisk avskedsturné kan man ju ge sig på att ALLT måste upp till granskning och stötas och blötas ytterligare en gång.

Tråkigt för alla som köpt biljett, såklart. Tråkigt för en hel värld, på många sätt. Men skönt för Michael Jackson. Han hade nog annars kollapsat mitt under pågående spelning, misstänker jag. Han kan ju knappast ha mått så bra. Bred sedan på med lite medieskandaler på det, så.

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; låt oss få vårda minnet av hans storhetstid i fred.

Kul med primater

Bröderna Skjulman är ett par, enligt egen uppfattning, väldigt underfundiga gossar som lever i ett skjul på Stureplan. Där hittar de på allsköns bus till massornas förtjusning. Men trots att de har en hel tunna full med apor, har de aldrig riktigt fångat mitt intresse.

Jag funkar lite så när det kommer till hajpade människor, som dokusåpafolk och B-kändisar, jag stänger av och har egentligen ingen aning om vilken av alla Lindor som egentligen var med i vilken skojsig liten TV-produktion. Om man berättar sånt för sina bekanta, brukar de glatt upplysa om vem som var med hur och var och när, men jag är så nöjd med att inte veta. Det finns så oändligt mycket intressantare saker som måste få plats på min mentala hårddisk; tvättider, interna skämt och skumma seriestrippar från -92, till exempel.

Ronnie Sandahl lyckas däremot ådra sig min uppmärksamhet i en artikel om nätmobbning, humor och medier. Det är en intressant parallell mellan kändis-bashing på andra kändisars bloggar och rå högstadiemobbning. Jag kommer att tänka på den där reklamen för Friends som går nu, flickan som sjunger om att aldrig mer behöva hålla käft (ligger på Friends hemsida). Hon skulle egentligen lika gärna kunna vara en utröstad Idol-deltagare som inte får vara med och leka på Stureplan.

Kanske blir 2009 året då det skapas en organisation mot medial mobbning? Kändis-Friends, med rätt att skilja på godartade och elakartade humortumörer, kanske.

Stackars Michael Jackson.

Michael Jackson ska upp i rampljuset igen och förbereder det hela med intervjuer och fotograferingar. I en tidning poserar han som sin idol, Fred Astaire (enligt uppgift från Aftonbladet). Och det är mycket snack om hur han som vanligt är vitare än en biologiskt svart man borde kunna vara, men jag tittar på den där bilden och undrar om Jackson har missat något?

Michael Jacksons nya image, en tolkning av Fred Astaire, är nämligen snubblande lik Johnny Depps tolkning av Willie Wonka, som ju när den var på tapeten för inte alls så länge sen väckte frågor om huruvida den var inspirerad av Michael Jackson... Nu var det väl inte klädseln så mycket som rollens excentricitet som skulle vara á la Jackson, men klädstilen ingick liksom i paketet... och Jackson, som vill fjärma sig från bilden av sig själv (på ack, så många sätt) hamnar i en sits där han mest för tankarna om en nidbild -- av sig själv.

Jag tycker så synd om Michael Jackson. Han är lite i samma klass som Carola; det går an så länge de står på scen och sjunger (helst julsånger för Carolas del), men så fort de går ur rampljuset gör de bäst i att knipa käft, de har så lätt för att få sina egna ord om bakfoten.

Skillnaden är att jag inte tycker om Carola, medan Jackson är rätt sympatisk. Han har ju alltid haft en unik talang, alltid varit en stor artist i egen rätt, även utan skandaler. Men jag tycker att det kanske vore bra för honom att förtidspensionera sig och låta oss vårda minnet av hans storhetstid i fred.