Near the end

Året 2008 drar en sista (lättad?) suck och tusen raketer sändas upp mot skyn för att fira. Om man firar att det nya åter börjat, eller att det gamla äntligen tagit slut, är inte helt lätt att veta.

Jag hade inga speciella nyårslöften inför året som gått. Små saker som man lovar sig själv riskerar man att glömma bort, stora saker - om de är viktiga nog - gör man ju ändå. Ta körkort, avsluta en utbildning, ta tag i sig själv. Sånt där. Så jag gör inga nyårslöften inför 2009 heller.

Eller, jag kan lova att jag inte ska droppa en massa spoilers om Doctor Who, Pushing Daisies och mina andra lieblings. Ni får snällt vänta eller ta reda på det alldeles själva.

Varför Buffys lillasyster är tjugo meter hög tänker jag inte heller berätta. So there. För man ska ju aldrig lova mer än man kan hålla.

Åh när ni

...gör som de på TV-gör.

Jag tänkte ge lite lästips såhär när julmaten plockats undan och alla paket delats ut; en artikel om det humanistiska budskpet i Tage Danielssons julsaga om pojken som bestämde sig för att bedriva lite välgörenhet medelst aningen tvivelaktiga metoder.

Så läser jag att den blonda bloggaren, som själv inte är långt från att äga ett varuhus eller två, ondgör sig över det hemska budskap som vår public service-kanal varje år prackar på oss. SVT, menar hon, har närt en kommunist vid sin barm! Och inte bara det, programmet är dessutom socialistiskt. Same shit, different name, tydligen. Och kapitlister uppskattar inte stöld (som i övrigt inte är detsamma som skattefria bankkonton, även om det är ett misstag som vi vanliga dödliga ofta gör).

De två artiklarna står i intressant kontrast till varandra. Tage Danielsson själv, som inte ville kalla sig för någonting som slutade på -ist (förutom humanist och cyklist), skulle kanske bättre än jag kunnat förklara för Blondinbella den intressanta skillnaden mellan att, för en okänd välgörare, försnilla oönskade gåvor och att köpa nya (på sin faders varuhus?).

Tonårsuppror är ett begrepp som ligger närmare till hands än organiserad brottslighet, om man nu ska överanalysera en julsaga om att tänka på andra.

Vem tänder ljus för den som vandra i mörker?
Knappast NK, skulle jag tro.

anywayz yuletide carrol

Nu har julstämningen landat! Det krävdes både risgrynsgröt, Kalle Anka och en doft av griljerad skinka för att poletten skulle trilla ner, men nu är julen här. Äntligen.

Alla jul-sms är skickade (praktiskt och miljövänligt. For a certain value of truth), de få julklappar vi handlat (trots att vi kommit överrens om att inte ha julklappar - vi löser det genom att skylla på Tomten) ligger inslagna och lockar under granen, och jag är uppklädd, färdigfifflad och skön.

Snart ska jag klämma mig i mina sylvassa röda stilettskor och svassa runt like there's no tomorrow, men innan dess:

HAPPY MERRY EVERYTHING!!!

Varför är det så ont om grönt?

Första lediga dagen sedan ... I know not when. Nicht idea, sugar. vad jag vet, är att det är fantastiskt ont om snyggt grönt nagellack i Syndsvall. varför vet jag inte. Av samma anledning som Fransmännen i så hög utsträckning talar genom näsan, skulle jag tro.*

Imorgon ... nay, idag (klockan slog just tolv) är det Julafton, har jag hört. Ge mig några timmar till, så landar nog även detta faktum i min överstimulerade hjärna. Förhoppningsvis. Vi har i alla fall alla julens tillbehör, komplett med nykokad knäck. Verrry tasty.

Och snö. Vi har snö i parti och minut. Det går fortfarande bra att få beställa lite vit, kall julstämning här uppifrån nordanlandet. Om ni lämnar en order före 02.00 får ni is på köpet. Hurra!

Midvinternattens köld är hård (-9 grader), advetsstjärnorna gnistra och glimma
Ingen sova i förortslägenhet, i internetålderns timma
Månen vandra sin tysta ban, snön lyser vit på fur, gran och bilar
Snön lyser vit på taken, tomten har just kommit hem från stormarknaden.

God Jul!



*Hej, jag gillar Tage Danielsson.

Jag mötte Lassie

Jag tror att jag just träffade John Malkovich i en hiss. Fast vid närmare eftertanke, vad skulle han göra på ett, om än fint, hotell i Sundsvall? Dessutom var han för kort för att vara John Malkovich. Men det lät precis som han på rösten.

Det kan i och för sig vara de aromatiska oljorna från kurbadet som talar, jag var på spa idag och blev ompysslad, peelad och masserad. Sköööönt var det. Sedan fick jag nagelförlängning (smaragdgröna klor) och fint julbord på ovan nämnda hotell. Det var där vi mötte John Malkovich, eller om det nu var ett hjärnspöke.

Julklapparna är skickade, det blev ingen apa, tyvärr. Alla som läste min blogg rusade tydligen och köpte upp alla apor, så det fanns ingen kvar till tonåringen. Det får bli en bok istället. Helt enkelt.

Imorgon blir det mer uppsatsjobb, på lördag är det julgodisverkstad och på tisdag kommer jag att i full panik inse att jag inte hunnit julshoppa till O än. Men det är lugnt, jag vet vad jag ska köpa. Och det är inte en bok. Promise.

Julklappsverkstad

Såna där tonåringar som man hört talas så mycket om, vad vill de ha i julklapp, tro? Om det nu mot förmodan skulle ha ramlat in några tonåringar på den här bloggen, så spänn av. Ni kommer ändå inte att få några julklappar av mig. Jag är selektiv.

Hur som haver. Jag har nog alltid mest bara velat ha böcker i present. Och en massa dyra prylar av diverse slag, plus DVD-boxar. Men mest böcker, det är liksom alltid ett säkert kort när det gäller mig. (Gäller även om ni vill skicka julklappar till mig). Problemet med kidz och tonåringar är att de säger att de mest av allt vill ha en specifik sak. Och man vet, bergsäkert, att den där saken har deras föräldrar redan anförskaffat, slagit in i fint papper och gömt i garderoben eller på annat passande ställe. Och så står man där, tillbaks på noll. Gäller alla (2 styck) barn och tonåringar jag känner i alla fall.

Det brukar sluta med att jag köper något ganska menlöst, typ en presentbag från H&M med lite smink och duscholja och kanske en fin nagelfil. Sånt är ju för all del trevligt att få, men inte särskilt fantasifullt. Så i år tänkte jag försöka mig på något lite mer vågat. Först funderade jag på en sån här söt liten MSN-buddy, för semi-onödiga prylar som blinkar och har sig är liksom alltid rätt. Men de verkar vara slut i lager, så nu tror jag att det blir en Blåsapa från Coolstuff i stället. Den verkar också söt och lagom onödig.

Sen har jag ju en sån där pojkvän som väl ska julklappas på något sätt också. Men han får minsann ingen blåsapa, han får nöja sig med något mindre sött och onödigt. En praktisk klapp, till exempel. Oh, fasa!

Luciasång

Vem är du, du flicka som kommer
Till oss med tända ljus?
Med flickor som glittrar i håret
Och bär på lysande ljus?

Vem är du, som komma med gossar
Med stjärnor i sin hatt?
Med stjärnor uti sina händer
Som lysa i midvinternatt?

Vem är jag? Jo jag är Lucia,
Som kommer hit varje år
Jag bjuda på Lussebullar
Där vitklädd inför er jag står
Janna B, 1992 (?)

Som sagt, kan man inte sjunga rätt är det lika bra att skriva sina egna låtar. Man kan även, om man är sykunnig, sy sina egna kläder. Tråkigt nog kan jag inte så mycket som sätta mig vid en symaskin utan att tråden trasslar ihop sig i en illvillig knut, men jag är lyckligtvis begåvad på andra områden.

Ha en fin Lucia!

Glöm för all del inte

Hej alla barn och annat löst folk som övar Luciasånger! Det här känns som rätt tid på året att påminna er om att texten till den mest populära versionen av "Santa Lucia"*;

Natten går tunga fjät runt gård och stuva.
Kring jord som soln FÖRGÄT, skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Observera att man inte, som så många tycks tro, sjunger "jord som soln förlät", för varför skulle solen förlåta jorden? Solen påverkas väl inte direkt av växthuseffekten eller så? Istället ska det alltså vara "förgät", ett gammalt ord som betyder glömde. Precis som i förgätmigej, okej? Solen har glömt bort jorden, det är därför det är så mörkt, Men så, räddare i nöden, Lucia travar in i stugan med ljus och bullar! Det framgår inte av sången att hon har bullar med sig, men viss tolkningsfrihet får man faktiskt lov att ha. Så länge man sjunger rätt text.

Fjät betyder för övrigt steg, och stuva lär vara ett äldre eller dialektalt ord för stuga. Slut på dagens språklektion. Soln är en sammandragning av ordet solen, men det räknar jag faktiskt med att ni begrep själva.

När jag blir stor ska jag bli en sån där som skriver krönikor på DN etikett om hur man får eller inte får bete sig här i världen. Bland annat får man inte lära små barn fel text till traditionella sånger. Kan man inte komma på rätt text får man helt enkelt skriva en egen sång. Det går faktiskt också bra.


*a.k.a "Natten går tunga fjät"

Det är inte lätt när det är svårt

Jävlar. Jag slog just sönder min kaffekanna. Shit. Och det är nästan lika dyrt att köpa en ny kanna som att köpa en helt ny kaffebryggare. Så värdelöst.

Sensmoral: man ska inte diska ... eh? Usch. Nu blev jag på dåligt humör. Dagen har ju flutit på så bra hittills, att döda en fin kaffekanna var onödigt. Morr.

Kom hem igår från en reunion i Öret, kul att träffa folket igen. Chockade alla med att festa nyktert, A som plockade upp oss såg först ut som om hon helst velat sätta mig på tåget hem igen. De är söta, mina små vänner. Men sen hade vi roligt. Roligast av alla hade nog AKJ, som fann en fransos på dansgolvet. Fast nästa gång får inte den där långe drasuten vi känner välja klubb! Big no-no. Men det kunde varit värre, vi kunde ju hamnat på den där klubben där de sköt på varandra. Då hade det blivit lite dålig stämning bland DMD:arna.

Öret är i övrigt rätt fin. Man kanske skulle flytta dit igen? Fast ingen snö fanns det, då är det lite mer julstämning här i norr. Å andra sidan har de ett fungerande system i lokaltrafiken, vilket är mer än man kan säga om Syndsvall. Det geni som tyckte att man skulle ta bort möjligheten att betala med kontanter på bussen innan man kan börja betala med sms-biljett borde få ett pris. Eller, jag tycker att hen borde få ett straff. I en stor tårta, liksom, och sen blir allting svart. Lite sådär.

Hardships of journalism

Christmas Gift Toy & MySpace Layouts at pYzam.com



Om man matar troll med Saffransbröd så spricker de, har jag hört. Det beror på att Saffransbröd symboliserar solljus, vilket troll i allmänhet inte tål.

I övrigt är jag glad att min magkänsla redan i späd ålder varnade mig för att någonsin bli journalist. Att skriva ut långa intervjuer är helt enkelt alltför tidskrävande (och smärtsamt. Aj, min rygg). För att göra mig lite gladare kan man få lämna en virtuell julklapp i flash-grejen här ovan. Kostnadsfritt, roligt, lätt. Alla gladast, men mest jag. Five by five, babe.

Alla barnen...

...och så var det pojken som inte fick bli Lucia. Min första tanke (efter den om att det nog är nyhetstorka på gång) är: har vi inte kommit längre än så? Varför måste sådana här saker vara en så stor grej? Jag tror inte alls att äldre skulle bli förfärade av en manlig Lucia, lite förvånade på sin höjd, kanske. Det hänger ju på utförandet, om hela lussetåget är seriöst och inte nån sorts tramsprodukt kan väl ingen bli upprörd? Manliga Lucior dyker ju upp här och var, så det är väl inget att bråka om?

När jag var liten (och så är det kanske fortfarande?) fanns bilden av att Lucia skulle vara blond (och tjej). Det var ganska inarbetat, på dagis fick alla barn färglägga papperslucior och sätta upp dem på väggen. Det blev en lång rad av blonda Lucior, med ett undantag: min.

För mig har Lucia alltid varit en kvinna med mörkt hår, helst svart. Det hänger antagligen ihop med att jag som frågvist litet barn tidigt fick veta att Lucia kom från Sicilien, där folk i regel borde vara mörkhåriga, enligt mina uträkningar. Ergo: Lucia har mörkt hår. De andra små barnen stirrade på min mörkhåriga lucia med skräckblandad förtjusning; jag hade ju målat "fel". Dagisfröken försökte släta över med att "ja, sådär kan man ju också göra", men hon var nog ganska förvånad.

Förhoppningsvis skulle en dagisfröken år 2008 inte bli lika paff, men jag vet faktiskt inte hur långt vi har kommit i utvecklingen, om vi fortfarande står och trampar på Lucias hår (bildligt talat). På dagis får alla flickor vara Lucia, så att det inte blir orättvist. Men det är ju fortfarande så, att det är lättare för en flicka att iklä sig en mansroll än vad det är för en pojke att iklä sig en kvinnoroll. Bland tomtenissarna finns bägge könen representerade, men Lucia kanske dröjer ett tag till.

På bilden: Anchal från Top Model. En perfekt Lucia-arketyp, i mina ögon.

Alla dessa städer och sängar...

Oh. Ah. Det är redan december. Jag hinner inte hinner inte hinner inte med. För mycket som ska göras. Skolan äter mitt liv. Uppsatsen äter min hjärna. (We're not unreasonable; no one's gonna eat your eyes.)

Var i el Stockholmo och intervjuade folk för sagda uppsats i veckan, fem intervjuer på tre dagar. Pust! Samtliga intressanta, och mycket material, men helgen har varit en dimmig koma med mycket sängläge. I don't like the stress but the stress likes me.

Bra med Stockholm: man behöver aldrig vänta länge på en buss eller tunnelbana (till skillnad från i mindre städer som vi låter vara namnlösa for now). Dåligt med Stockholm: alla springer överallt. Ingen vet varför. Om inte termen "Stockholmssyndrom" varit upptaget, hade den dock beskrivit fenomenet på ett utmärkt sätt. Spring spring spring.

Imorgon ska jag börja skriva ut intervjuer. Ämnet är Nation Branding, för den som undrar. För att göra det hela lite roligare ska jag kila in och kolla på Sveriges virituella ambassad på Second Life. Ni vet, den som det var sånt liv om för ett tag sedan. Det är rolig research i ett nötskal. Tisdag: baka lussebullar, helgen: åka till Öret och röja. Det är mycket nu, allt samtidigt, helst. Sängen lockar ständigt med sina förföriska kuddar och sitt omfamnande täcke. Godnatt, värld.